Japansk knivtillverkning historia

Staden Sakai ligger vid Osakabukten på den japanska huvudön. Det sägs att grunden för knivsmide lades redan på 400-talet efter Kristus i och med byggandet av de stora gravhögarna, kofun. Detta krävde bra verktyg, som tillverkades på plats.

Under 1300-talet blev Sakai samurajsvärdens ”huvudstad” med många skickliga hantverkare. Staden behöll sin position genom århundranden, och under andra halvan av 1500-talet började man på allvar tillverka knivar enligt samma metoder som de berömda Sakanasvärden. Knivtillverkningen var en direkt följd av att portugiserna introducerade tobaken i Japan. För att skära tobak krävdes bra knivar, och efterfrågan var stor. Sakai var först med att tillverka de nya tobaksknivarna som snart blev berömda i hela landet för sin unika skärpa.

Efter den så kallade Meijirestaurationen i slutet av 1860-talet, då kejsardömet återinfördes och shogunatet förlorade sin makt, gjordes insatser för att modernisera Japan. Bland annat förbjöds samurajklassen att bära svärd, och även om det fortfarande fanns behov av stridssvärd för armén sjönk efterfrågan och många tillverkare gick över till knivar.

Traditionell japansk knivtillverkning involverar flera steg som alla kräver stor skicklighet. Smidet (hizukuri), där metallen hettas upp och hamras ut till rätt form, slipning och bryning (hazuke eller togi), då bladet får sin vassa egg och slutligen skaftningen (ezuke), då bladet fästs vid ett skaft av magnoliaträ .

Dagens tillverkning bygger på samma tekniker som ärvts från forna tiders mästare. Knivar från Sakai görs av både hårdare stål och mjukare kolstål, som hettas upp i en härd som håller 1300° C och smids samman. Det svåraste är att hålla härden vid exakt rätt temperatur. Om det är för hett kan bladet bli skört och om det är för kallt binds inte stålet samman på rätt sätt.

Bladet hettas upp, hamras och kyls ned i olika steg och vid olika temperaturer. Ojämnheter är självklart inte acceptabla och bladet bearbetas minutiöst med olika stora och små hammare för att bli helt jämt. Det krävs lång övning och stor skicklighet för att smida ett riktigt bra knivblad.

Det färdiga bladet jämnas sedan ut ytterligare genom slipning med allt finkornigare brynen för att få en egg med rätt vinkel och rätt skärpa. Till slut får bladet sitt skaft av magnoliaträ, som används för sin förmåga att motstå röta. Med hjälp av en träklubba hamras knivbladet omsorgsfullt in i skaftet, som sen förses med tillverkarens stämpel. En ny kvalitetskniv är färdig för leverans.